När artikeln görs (den 18:e februari) har Sussi precis varit med i Gladiatorerna på TV4.
- Gladiatorerna är kul, säger Sussi. En rolig grej att vara med på.
Jag är ju inte så stor och min lätta vikt är inte till fördel
i så många grenar, bortsett från ringarna.
Sussi tycker att klätterväggen är roligast (trots att den är lättast
om man är lång!), hon gillar bungyboll (fast det hade varit lättare om man
varit tyngre!), gatloppet där fem gladiatorer ska stoppa utmanaren, attackboll och hinderbanan.
Kampen är oerhört hård, kanske tuffare än någon av deltagarna hade
räknat med. I varje program går en tjej och kille vidare till semifinal och
eventuellt final.
- Det gäller att vara fulladdad av pasta, och mentalt förberedd på en
hård match, berättar Sussi.
Hon sprudlar, hon bubblar och är lika intagande gullig som vanligt. Dessutom fyller
hon år vid intervjun den 18:e februari och plötsligt ringer mobiltelefonen. Pappa vill gratulera.
Sussi Gustafsson har hållit på med gymnastik och idrott hela sitt liv. Detta
trots att en kotförskjutning kunde ha stoppat henne för alltid redan när
hon gick i mellanstadiet. Men kanske fick hon ryggskadan för att hon gjorde något
hon inte fick, hon gjorde en volt från barren när hon inte skulle, och kanske blev
hon också av med smärtan och besvären tack vare samma trotsiga envishet.
Viljan att göra saker när och på det sätt hon vill.
Sussi tävlade i truppgymnastik och tog två guld i SM 1990 och 1992. Hon var aktiv
i en dansgrupp med tjejer från Västerås gymnasium som satte ihop shower och
dansade cancan för företag och på fester.
- Men som så många andra åt jag för lite och tränade för
mycket, säger Sussi. Det blev mackor, te, och kanske ett ägg. Ibland kunde jag unna mig en frukt.
Det gick ju inte. Sussi insåg själv att hon inte skulle orka om hon fortsatte
så, och innan det var försent tänkte hon om.
- Idag tränar jag efter
humör, säger hon. Tar bara en promenad eller en löptur om jag vill det, gärna
när det är kallt och friskt ute, särskilt om solen skiner. Men jag tycker att
aerobics är det roligaste, gärna dansinspirerat. Eller ett tugnt styrkepass, ett som
är så tungt att man inte orkar ett steg till efteråt.
Nu är Sussi utbildad friskvårdare, hon har läst fysiologi på Karolinska
i Stockholm och vill gärna bli dietist. Hon pendlar mellan Enköping, där hon har
lägenhet och pojkvän, och Stockholm där hon instruerar liftit och kondition
två gånger i veckan. Hon instruerar samma slags klasser också i det
nyöppnade Magasinet för Träning och Hälsa i Enköping, och utöver
det kör hon själv dans eller någon annan klass, beroende på inspiration och humör.
Hur kunnig Sussi än är på allt vad kost och träning heter, så vet hon
också att man får och kanske bör, bryta mot alla regler ibland.
- Jag vet ju alltid vad som är bra för mig själv, men ibland "åker man ner"
i motivation och det är okej. Jag tycker att man måste ha perioder då man är
som ett barn och gör tvärtemot vad man borde.
Sussi själv tycker till exempel om en trerättersmiddag lagad på det som är
gott, (inte det som är magrast) och smågodis är mums för en godisråtta
som hon. Liksom kladdiga kanelbullar.
- Däremot är jag inte mycket för grädde och majonäs, och jag gillar
choklad bara i små mängder.
Sussi tränar för de kickar hon får. Hon vill tävla i aerobics till hösten,
men medveten om att det är en skadedrabbad sport försöker hon stärka sig och varva
ner med till exempel inlines, klättring och löpning. Och så skulle hon gärna
vilja ha en mountainbike att ge gärnet på... En lämplig födelsedagspresent..?
har tävlat i SM i Fitness i tre år i rad. 1995 vann hon kvalet
och kom 3:a totalt. Året därpå drogs hon med olika skador och det var mycket tungt
inför tävlingen. När hon då ändå kom 3:a igen, tyckte hon att hon
skulle ge sig ännu en chans eftersom hon visste att hon kunde ge mer.
Och tredje året, 1997, funkade allt. Sussi vann fria uppvisningen, kom 2:a ipå hinderbanan,
men totalt bara 3:a ännu en gång och då kände hon att hon tävlat färdigt.
- Det var kul och jag gav vad jag kunde, men det kostar så mycket att komma i
tävlingsform, så nu får det räcka, säger hon, helt utan besvikelse
i rösten. Det var det, helt enkelt.
Sussi är född och uppvuxen i Västerås där hon bodde tills hon var 27 år.
Hon delar 30 kvm lägenhet, med loftsäng, med pojkvännen Anders 34 år och frisör.
Han är hennes ständige coach och hjälper henne med träning, strech och massage av
ömma muskler. Med en bakgrund som basketspelare i division 1 vet han hur det är att vara
träningsfreak. Bara när hela lägenheten svämmar över av Sussis alla
träningskläder kan det bli lite för mycket...
- Han har 5 i handikapp i golf, så jag ska ta grönt kort för att vi ska vara
tillsammans på golfbanan, säger Sussi glatt som exempel på det hon själv
vill framhålla: man gör träningen till vad man vill, till exempel en slags
umgänge med pojkvännen. Fast sekunden efter enas vi om att golf ändå är
ytterst begränsad i fråga om träningseffekt. Det är skillnad mellan de som
går från hål till hål, och de som tar hela dagen på sig att dra
vagnen runt banan, men någon riktig träning blir det aldrig.
Om tio år ser Sussi sig leva ett gott liv, det säger hon med ett leende. Hon skriver,
(hon jobbar på en bok, men det är hemligt än så länge!), hon frilansar
som dietist, är publicerad i någon tidning (vilket hon redan varit i t.ex. Fitness&Aerobics),
och så jobbar hon fortfarande som instruktör på någon träningsanläggning.
Jag bor i Sverige sommartid och i Miami under vinterhalvåret. Två barn har jag,
med några års mellanrum. Huset ligger nära havet. En hund har jag också, och så har jag börjat med mer avslappnande pass och mental träning, för det är jag lite för stressad för idag.
- Fast det är säkert en bortförklaring rättar hon sig själv i
nästa sekund. Visst är det skänt med bortförklaringar, säger hon med ett stort leende.
|
